Stugan i skogen

Pappa hade precis köpt stugan i skogen när mormor dog. Den gamla timmerstugan låg en timma söderut från snällmorbror och kusinerna, tre timmar norrut från Magnegatan. Inga större avstånd att tala om, men det här var sommaren vi skulle flytta söderut. Mormor dog månaden innan vi skulle flytta ner till Malmö. Avståndet till stugan i skogen skulle blir längre, kräva mer körning på vägar pappa avskydde att ligga på. Motorvägar utan skönhet. Men nu tänkte inte pappa på det, han var i stugan med storebror. Och jag var hemma med mamma när morfar ringde och mamma skrek med telefonen i handen.

När mamma skrek sprang jag mellan rummen, för jag visste att vad som än hänt var det inte bra. Och döden var det värsta av alla ting och jag hade precis fått en lillebror. Han var tyst, han sov. Och till sist skrek också jag när jag sprang mellan rummen. Aldrig tidigare hade jag sett mamma skrika som hon gjorde då.

Senare talade mamma med snällmorbror i telefon, jag höll mig på avstånd men lyssnade på känslorna. Jag minns inte att jag överhuvudtaget pratade den dagen, och snällmorbror körde de där tio milen eller vad det var till pappa och storebror i stugan. Sen tog pappa sig ner till byn och ringde till mamma, och jag var rädd för att hon inte längre var som den hon alltid hade varit. Hon var som någon jag inte längre kände.

Mormor hade hade handlat, satt sig ner på en bänk utanför porten till Tornfalksgatan 2A för att vila. Och somnat in.

På kvällen skulle vi till Ravas för att äta smörgåstårta. Vi sa alltid Ravas fast det fanns fem personer att tala om och så gott som alltid bara handlade om Ulla. Men de var Ravas och det var bestämt sen långt innan att mamma och jag skulle dit och jag hade längtat för jag hade aldrig förr ätit smörgåstårta. Inte skulle vi väl stanna hemma nu?

I Ravas kök grät mamma, men i vardagsrummet såg jag för första gången Beastie Boys på teve. De slängde burkar på varandra så att drickan skummade överallt. Och jag skymtade hon som kastade sitt hår yvigt hit och dit, hon dansade i en bur, och aldrig förr på en dag hade känslor slagit mot mig i ett konstant hit och dit. Några månader senare köpte jag min allra första skiva. Då hade vi flyttat och bodde tio timmar från stugan. Jag lyssnade på Beastie Boys och kände känslor som ingen ville att jag skulle göra då. Och stugan hade varken el eller rinnande vatten och jag frågade min storebror vad de hade gjort den där dagen när mamma skrek och mormor hade satt sig ner och dött. De hade grillat korv.

Och tre gånger var mamma med upp till stugan. Hon avskydde skogen och kanske var det bara två gånger? Det var under någon av de här gångerna pappa hade överraskat oss alla med att ha köpt en kanadensare. Den kördes genom halva Sverige, bars in i skogen och ställdes mot stugväggen. Där stod den tills pappa fixade med en bytesaffär. Någon fick en kanadensare och pappas stuga i skogen fick rostfri plåt på taket. Vid den här tiden levde nog morfar ännu, men jag är inte säker, och jag minns att pappa slet med de där plåtskivorna i flera år.

I flera år hade regnvatten målat stora, mörka, fläckar på innertaket. Somrar i stugan i skogen hade upplevts som i en tecknad serie med hinkar på golvet. Dripp. Dropp. Dropp. Själv vet jag inte vad jag gjorde den där sommaren jag såg pappa slita, men det var en av de sista somrarna tillsammans – bara pappa och jag i stugan. Jag såg på när han drog upp stora plåtskivor för en ranglig trästege och spikade fast dem på taket. Säkert är att han aldrig bad mig om hjälp. Pappa gjorde allt själv, för det var hans stuga. Och när han dog, försvann även stugan från mig.