Squashens regler

Cyklistens son var som få, men även han behövde flytten mot husen där vi alla ville bo för att visa att vi var som dom som inte var som oss. Och i hans hus fanns en bastu i källaren. Vi bastade en gång. Det var cyklistens son, det var konstnären som hade lagt ett foliepaket med korv på bastustenarna och det var jag.

Till vardags badade cyklistens son på vinden i ett badkar i ett litet rum. Han hade inte ens stockholmsdusch i sin etta. Men en loftsäng som han närapå eldade upp. En höstkväll hade han ställt levande ljus på furustegen och nu var det stora, svarta, märken av sotat trä och vi skrattade för allt cyklistens son gjorde var spontant och utan någon som helst tanke på följder.

Vi älskade honom för allt han inte visste.

En eftermiddag väntade jag på cyklistens son i en squashhall på Bellevuegården. I lugn och ro samlade jag fokus. Vi skulle spela squash och jag hade gjort det så ofta att jag för min inre blick med säker kontroll la bollarna i rätt hörn. När han kom var han redan svettig och mumlade något om han inte hunnit. Jag log för cyklistens son var alltid uppe i det blå. Han var vimsigheten personifierad och lånade ett enkelt racket. Jag såg på mitt, lät fingrarna smeka lacken. Det var första gången han spelade squash och han hade inte fått med sig ombyte. Han spelade barfota i sina jeans och vann.

Jag hade varit så säker, jag kunde squash men han hade aldrig en susning om att regeln sa att det ena leder till det andra: det som händer följer det som hänt. Punkt.

Jag var förberedd, för livets strategi är att som man bäddar får man ligga. Men han förstod det inte, han såg inte att just squash är livet i sin mest kondenserade form: ett högintensivt spel mitt emellan schack och maraton. Lidelse och passion, ja, men med regler. Som då: poäng enbart i egen serv.

Han förstod det inte. Han såg inga orsakssammanhang.

Och cyklistens son som vann, efter 45 minuter tog han på sig strumpor och skor, lämnade tillbaka sitt racket och var glad. Jag minns att mina skor var så smala där framme att jag fick blåa tår.

Det går att förbereda sig, men hade jag flyttat till husen vid havet för att visa att när man har en plan så leder det ena till det andra? Första steget i en genomtänkt strategi? Och hur hamnade han där – var det för att hans pappa städade i huset, precis som att jag hade hamnat i ett av husen vid havet för att min bror städade där? Ja, det här var långt innan tider och tal om amorteringskrav och långt innan jag förstod att jag hade fötter som en anka. Jag trodde det bara fanns stora eller små skor, inte breda som de jag nu köper från andra sidan Atlanten.

Och både cyklistens son och jag flyttade från de där husen för att visa att vi inte alls var som dom som inte var som oss. Eller mer sant: min bror och jag separerade när han gifte sig och jag flyttade till en etta med stockholmsdusch och utsikt över Rönneholmsparken. Det här var innan husen vid havet blev bostadsrätter, det här var innan min nya lägenhet på Fågelbacksgatan blev bostadsrätt, och så fanns det de av oss som missade allt det där med att köpa och sälja för vi hade så klart inget att sälja och definitivt inget att köpa något för. Strategi krävde mer än en trappstädare i familjen. Det som en gång funkat, var bara en lycklig tillfällighet.

Det ena leder till det andra.

Eller inte.

Och jag slutade planera och när 90-tal blev 00-tal försvann cyklistens son från mig. Men på foto är vi tillsammans och det är jag som har hjälmen på. Då utan en tanke på det som senare händer: inte alls många år efter att bilden togs kommer jag sent till spelet, utan en susning om vilka regler jag ska spela efter.