Runt hörn

Det var han och jag ett tag, en sommar, en vinter, nej, det var flera, kanske två, tre. Men inte fyra. Eller, jo. Det blev fler, vi lämnade aldrig varandra, inte på riktigt, det vi hittade då finns på något sätt kvar och på bilden, i hörnet som är runt och inte ett riktigt hörn, står en kartong med ett gammalt Nintendo i.

Ser du?

Jag hade köpt tevespelet för fyrahundra av Lennart på Tryckeri AB Framtiden. Mitt första jobb, jag gick in genom porten på Bergsgatan 20 första måndagen efter sista dagen av två år på gymnasiet. Lennart kallades för 08. Eller det var mest han som kallade sig själv för 08. Identifikation med ett nummer, som den udda graden, spetsen, i en likbent triangel.

Lennart jobbade på repron och jag minns dagen han blev fyrtio år, för han var så lycklig över fem extra semesterdagar och jag tyckte det var fel att ålder gav mer ledighet. Jag var ju hälften så gammal och Lennart sa att det var rätt. Ålder skulle belönas.

Men det var det där med att han och de andra som var fyrtio inte längre såg den enkla skönheten i det som de tidigare hade älskat. Det skrämde mig. Och känslan av orättvisa har aldrig klätt mig, fast den har funnits där så länge jag kan minnas. Nu skäms jag över min barnslighet när jag ser samma missunnsamhet i mitt barn.

Lennart hade en son och en dotter och en sambo och hade flyttat till ett hus nära kalkbrottet. Jag var där en gång, det var senare, flera år efter att jag hade köpt ett Nintendo, jag hjälpte honom med en grej, en tidning var det, något med hans sons fotbollsklubb, det var när tryckeriet hade slagit igen och han körde runt stan som mattvättare med färre dagars semester än i ett tidigare liv.

Och jag hade ett Nintendo utan Segas rundade hörn. Nintendo var för alla som inte valde något annat, de som bara köpte ett tevespel. Och jag lät mitt Nintendo vara i sin kartong, jag behövde det som ett minne över en annan tid, men tevespel var inte roligare i en annan tid och och han och jag, alltså inte Lennart och jag, utan han och jag, vi var pc och mac och gjorde chokladbollar i min etta på Fågelbacksgatan 37. Vi hade minidisk och spelade in vitsar som ”Maski Hallonen” och ”Rantarunti Ringen”.

Minns du?

Finlands sämsta …?

Vi vitsade i timmar. Hit och dit och skratt och fniss. Och vi gjorde en film under den här tiden, men all vår tid tillsammans var scener med bearbetat manus och konsekvent regi. Vi var duktiga, var helst vi möttes var vi dramats personer, och när de där två, tre eller fyra åren hade gått försökte vi båda ta oss ur vårt spel så vi sågs mindre och nästan inte alls till sist.

Nu träffas vi som inget har hänt, men vi har båda barn och fru och vi har slängt så många av de där skivorna vi köpte för att föda en längtan som ingen av oss förstod. Men det var samma längtan? Väl?

Han och jag.

Samma grader i en likbent triangel.

Vi ska träffas igen med mindre rekvisita än det vi då så gärna krävde. Ett nytt manus, som ändå blir till samma berättelse efter första vändpunkt.