Faller tillbaks

Mitt hjärta slog för ett helt kvarter. Längtan, lust, oro och allt jag ville vara. Och inget hade jag, men hjärtat slog tills slagen blev för många och när jag blev trött föll jag tillbaka. Men då – vi måste stanna kvar i då – fanns bara nätter att bränna och dagar för längtan. Sura morgnar trotsades, och jag var det mjukaste lammet med längtan efter det svarta. Jag hade natten. Och min vän konstnären. Och vi letade oss ut ur ljuset, famlade i mörket tills vi båda försvann åt var sitt håll.

På fotot sträcker en pojke ut sig med vida idéer om vad som behövde göras för att bedöva slagen i bröstet. Slumpartade infall utan erfarenhet. Men varje upplevelse blev kunskap och osökta meriter. Fram till långt efter jag hade slutat klä mig i matchande gröna kläder trodde jag att jakten var det rätta sökandet. Inte visste jag att det var så enkelt som att lära sig somna. Inte ut, ut, ut, utan in, in och falla tillbaka. Låta det som händer ske utan orosidéer om vad som inte händer.

När jag väl stannade hemma med känslorna var det också det enda jag behövde. Och nu när hjärtat slår som förr har jag mörkret helt för mig själv. Jag har lärt mig att somna, för jag låter hjärtat slå så länge det slår.

Stugan i skogen

Pappa hade precis köpt stugan i skogen när mormor dog. Den gamla timmerstugan låg en timma söderut från snällmorbror och kusinerna, tre timmar norrut från Magnegatan. Inga större avstånd att tala om, men det här var sommaren vi skulle flytta söderut. Mormor dog månaden innan vi skulle flytta ner till Malmö. Avståndet till stugan i skogen skulle blir längre, kräva mer körning på vägar pappa avskydde att ligga på. Motorvägar utan skönhet. Men nu tänkte inte pappa på det, han var i stugan med storebror. Och jag var hemma med mamma när morfar ringde och mamma skrek med telefonen i handen.

När mamma skrek sprang jag mellan rummen, för jag visste att vad som än hänt var det inte bra. Och döden var det värsta av alla ting och jag hade precis fått en lillebror. Han var tyst, han sov. Och till sist skrek också jag när jag sprang mellan rummen. Aldrig tidigare hade jag sett mamma skrika som hon gjorde då.

Senare talade mamma med snällmorbror i telefon, jag höll mig på avstånd men lyssnade på känslorna. Jag minns inte att jag överhuvudtaget pratade den dagen, och snällmorbror körde de där tio milen eller vad det var till pappa och storebror i stugan. Sen tog pappa sig ner till byn och ringde till mamma, och jag var rädd för att hon inte längre var som den hon alltid hade varit. Hon var som någon jag inte längre kände.

Mormor hade hade handlat, satt sig ner på en bänk utanför porten till Tornfalksgatan 2A för att vila. Och somnat in.

På kvällen skulle vi till Ravas för att äta smörgåstårta. Vi sa alltid Ravas fast det fanns fem personer att tala om och så gott som alltid bara handlade om Ulla. Men de var Ravas och det var bestämt sen långt innan att mamma och jag skulle dit och jag hade längtat för jag hade aldrig förr ätit smörgåstårta. Inte skulle vi väl stanna hemma nu?

I Ravas kök grät mamma, men i vardagsrummet såg jag för första gången Beastie Boys på teve. De slängde burkar på varandra så att drickan skummade överallt. Och jag skymtade hon som kastade sit hår yvigt hit och dit, hon dansade i en bur, och aldrig förr på en dag hade känslor slagit mot mig i ett konstant hit och dit. Några månader senare köpte jag min allra första skiva. Då hade vi flyttat och bodde tio timmar från stugan. Jag lyssnade på Beastie Boys och kände känslor som ingen ville att jag skulle göra då. Och stugan hade varken el eller rinnande vatten och jag frågade min storebror vad de hade gjort den där dagen när mamma skrek och mormor hade satt sig ner och dött. De hade grillat korv.

Och tre gånger var mamma med upp till stugan. Hon avskydde skogen och kanske var det bara två gånger? Det var under någon av de här gångerna pappa hade överraskat oss alla med att ha köpt en kanadensare. Den kördes genom halva Sverige, bars in i skogen och ställdes mot stugväggen. Där stod den tills pappa fixade med en bytesaffär. Någon fick en kanadensare och pappas stuga i skogen fick rostfri plåt på taket. Vid den här tiden levde nog morfar ännu, men jag är inte säker, och jag minns att pappa slet med de där plåtskivorna i flera år. Ett av de här åren var jag där med honom. Jag såg på när pappa drog upp stora plåtskivor för en ranglig trästege och spikade fast dem på taket. I flera år hade regnvatten målat stora, mörka, fläckar på innertaket. Somrar i stugan i skogen hade upplevts som i en tecknad serie med hinkar på golvet. Dripp. Dropp. Dropp. Själv vet jag inte vad jag gjorde den där sommaren jag såg pappa slita, men det var en av de sista somrarna tillsammans – bara pappa och jag i stugan. Och jag vet att han aldrig bad mig om hjälp. Pappa gjorde allt själv, för det var hans stuga. Och när han dog, försvann även stugan från mig.

Squashens regler

Cyklistens son var som få, men även han behövde flytten mot husen där vi alla ville bo för att visa att vi var som dom som inte var som oss. Och i hans hus fanns en bastu i källaren. Vi bastade en gång. Det var cyklistens son, det var konstnären som hade lagt ett foliepaket med korv på bastustenarna och det var jag.

Till vardags badade cyklistens son på vinden i ett badkar i ett litet rum. Han hade inte ens stockholmsdusch i sin etta. Men en loftsäng som han närapå eldade upp. En höstkväll hade han ställt levande ljus på furustegen och nu var det stora, svarta, märken av sotat trä och vi skrattade för allt cyklistens son gjorde var spontant och utan någon som helst tanke på följder.

Vi älskade honom för allt han inte visste.

En eftermiddag väntade jag på cyklistens son i en squashhall på Bellevuegården. I lugn och ro samlade jag fokus. Vi skulle spela squash och jag hade gjort det så ofta att jag för min inre blick med säker kontroll la bollarna i rätt hörn. När han kom var han redan svettig och mumlade något om han inte hunnit. Jag log för cyklistens son var alltid uppe i det blå. Han var vimsigheten personifierad och lånade ett enkelt racket. Jag såg på mitt, lät fingrarna smeka lacken. Det var första gången han spelade squash och han hade inte fått med sig ombyte. Han spelade barfota i sina jeans och vann.

Jag hade varit så säker, jag kunde squash men han hade aldrig en susning om att regeln sa att det ena leder till det andra: det som händer följer det som hänt. Punkt.

Jag var förberedd, för livets strategi är att som man bäddar får man ligga. Men han förstod det inte, han såg inte att just squash är livet i sin mest kondenserade form: ett högintensivt spel mitt emellan schack och maraton. Lidelse och passion, ja, men med regler. Som då: poäng enbart i egen serv.

Han förstod det inte. Han såg inga orsakssammanhang.

Och cyklistens son som vann, efter 45 minuter tog han på sig strumpor och skor, lämnade tillbaka sitt racket och var glad. Jag minns att mina skor var så smala där framme att jag fick blåa tår.

Det går att förbereda sig, men hade jag flyttat till husen vid havet för att visa att när man har en plan så leder det ena till det andra? Första steget i en genomtänkt strategi? Och hur hamnade han där – var det för att hans pappa städade i huset, precis som att jag hade hamnat i ett av husen vid havet för att min bror städade där? Ja, det här var långt innan tider och tal om amorteringskrav och långt innan jag förstod att jag hade fötter som en anka. Jag trodde det bara fanns stora eller små skor, inte breda som de jag nu köper från andra sidan Atlanten.

Och både cyklistens son och jag flyttade från de där husen för att visa att vi inte alls var som dom som inte var som oss. Eller mer sant: min bror och jag separerade när han gifte sig och jag flyttade till en etta med stockholmsdusch och utsikt över Rönneholmsparken. Det här var innan husen vid havet blev bostadsrätter, det här var innan min nya lägenhet på Fågelbacksgatan blev bostadsrätt, och så fanns det de av oss som missade allt det där med att köpa och sälja för vi hade så klart inget att sälja och definitivt inget att köpa något för. Strategi krävde mer än en trappstädare i familjen. Det som en gång funkat, var bara en lycklig tillfällighet.

Det ena leder till det andra.

Eller inte.

Och jag slutade planera och när 90-tal blev 00-tal försvann cyklistens son från mig. Men på foto är vi tillsammans och det är jag som har hjälmen på. Då utan en tanke på det som senare händer: inte alls många år efter att bilden togs kommer jag sent till spelet, utan en susning om vilka regler jag ska spela efter.

Runt hörn

Det var han och jag ett tag, en sommar, en vinter, nej, det var flera, kanske två, tre. Men inte fyra. Eller, jo. Det blev fler, vi lämnade aldrig varandra, inte på riktigt, det vi hittade då finns på något sätt kvar och på bilden, i hörnet som är runt och inte ett riktigt hörn, står en kartong med ett gammalt Nintendo i.

Ser du?

Jag hade köpt tevespelet för fyrahundra av Lennart på Tryckeri AB Framtiden. Mitt första jobb, jag gick in genom porten på Bergsgatan 20 första måndagen efter sista dagen av två år på gymnasiet. Lennart kallades för 08. Eller det var mest han som kallade sig själv för 08. Identifikation med ett nummer, som den udda graden, spetsen, i en likbent triangel.

Lennart jobbade på repron och jag minns dagen han blev fyrtio år, för han var så lycklig över fem extra semesterdagar och jag tyckte det var fel att ålder gav mer ledighet. Jag var ju hälften så gammal och Lennart sa att det var rätt. Ålder skulle belönas.

Men det var det där med att han och de andra som var fyrtio inte längre såg den enkla skönheten i det som de tidigare hade älskat. Det skrämde mig. Och känslan av orättvisa har aldrig klätt mig, fast den har funnits där så länge jag kan minnas. Nu skäms jag över min barnslighet när jag ser samma missunnsamhet i mitt barn.

Lennart hade en son och en dotter och en sambo och hade flyttat till ett hus nära kalkbrottet. Jag var där en gång, det var senare, flera år efter att jag hade köpt ett Nintendo, jag hjälpte honom med en grej, en tidning var det, något med hans sons fotbollsklubb, det var när tryckeriet hade slagit igen och han körde runt stan som mattvättare med färre dagars semester än i ett tidigare liv.

Och jag hade ett Nintendo utan Segas rundade hörn. Nintendo var för alla som inte valde något annat, de som bara köpte ett tevespel. Och jag lät mitt Nintendo vara i sin kartong, jag behövde det som ett minne över en annan tid, men tevespel var inte roligare i en annan tid och och han och jag, alltså inte Lennart och jag, utan han och jag, vi var pc och mac och gjorde chokladbollar i min etta på Fågelbacksgatan 37. Vi hade minidisk och spelade in vitsar som ”Maski Hallonen” och ”Rantarunti Ringen”.

Minns du?

Finlands sämsta …?

Vi vitsade i timmar. Hit och dit och skratt och fniss. Och vi gjorde en film under den här tiden, men all vår tid tillsammans var scener med bearbetat manus och konsekvent regi. Vi var duktiga, var helst vi möttes var vi dramats personer, och när de där två, tre eller fyra åren hade gått försökte vi båda ta oss ur vårt spel så vi sågs mindre och nästan inte alls till sist.

Nu träffas vi som inget har hänt, men vi har båda barn och fru och vi har slängt så många av de där skivorna vi köpte för att föda en längtan som ingen av oss förstod. Men det var samma längtan? Väl?

Han och jag.

Samma grader i en likbent triangel.

Vi ska träffas igen med mindre rekvisita än det vi då så gärna krävde. Ett nytt manus, som ändå blir till samma berättelse efter första vändpunkt.